Skeleton Song

Kate Nash, igen, regelbundet återkommande här osv. Jag är hemskt förtjust i hennes sound, och framförallt det första albumet. Det är till synes extremt glatt och poppigt vid första anblicken, tills en börjar lyssna på texterna. Lite som Marit Bergman! Och texterna är i sin tur lite Som Säkert!s, alltså sådär vardagliga och spot-on. Jag gillar det. Skeleton Song har jag dock inte länkat till förr, eller ens lyssnat speciellt mycket på tidigare.

Det finns ingen officiell musikvideo, men någon glad och kreativ individ har animerat en egen. Hen gjorde ett bra jobb, även om min tolkning inte är riktigt den som porträtteras, haha.

Äsch… Slänger in Don’t You Want to Share the Guilt också. Hennes rant mot slutet är fantastisk.

På spotify ocksååå

Notering

Mina uppdateringar här korrelerar med mina tentaperioder. Under dessa perioder passar jag på att städa rummet, tvätta, laga mat, skriva noveller, rensa lådor och så vidare. Gärna läsa lite gamla dagböcker också. Så jag har varit ganska nostalgisk på sistone. Kanske inte pluggat lika mycket. Men lyssnat påååå:

Tindersticks. Mmmm lågmält och fint. Av samma anledning som jag gillar The National.

Har alltid föredragit My My, Hey Hey (Out of the Blue) framför Hey Hey, My My (Into the Black), men börjar omvärdera lite. Kanske till och tycker att de är lika bra. Lite tveksam till scenografin dock.

Burnt by the mirror
Burnt by the light
Feeling rejection I’ll burn down your house
Tearing down posters
I was never alive

!!!

PS. Inlägget är inget litterärt mästerverk, men det kanske går att förbise.
PPS. Kollar på Melodifestivalen pga vill inte plugga. Inte för att min åsikt i frågan är annat än överflödig, men jag tycker nog att Amanda Fondells placering var oförtjänt låg.

Dinosaur Jr.

Aww yiss. Lyssnar på denna också

 

Och när jag tänker efter, även denna

Hoist up the John B sail

Den här låten var med i någon av de första numren av Uncut jag köpte, om jag inte missminner mig. Sedan började jag lyssna på Okkervil River lite sporadiskt, och kom att tänka på dem idag av ingen anledning alls. Tycker texten till John Allyn Smith Sails är så jävla skön. Kan ha nämnt den förut, men det är ju den jag lyssnar på idag hur som helst.

Black Sheep Boy är bra också. Åhh. Ska ta upp Okkervil River igen.

Glen Check, hej förresten

Min syrra sa att det här var bra, och man ska ju lite på sina storasyskon. Fall inte bort innan 1:05, det är då det blir braaa! Det har väl sådär spontant förekommit en del östasiatisk musik i bloggen, framför allt när jag hängde hos NSD. Sydkoransk indie är förjävla bra ibland. Man kan ju tänka att det är en lite otippad musikscen (kanske!!).

Detta är alltså Glen Check. Jag anar frankofiler, och det är soft jö. Dock! Dock! Alltså jag och tidigare nämnda syster har försökt utröna vad ”French Virgin Party” egentligen betyder. Beror lite på vilket ”party” som åsyftas, samt hur det franska inflytandet tar sig uttryck. Vi tänker i banor om
a) Snuskigt och dekadent
eller
b) Moralens väktare

Fastnade även för denna i deras låtkatalog:

PS. Jag är dålig på det där med kontinuitet i mina uppdateringar. Hymlar ej om detta.
PPS. För er som inte vet pga årskrönikan som aldrig blev av så pluggar jag till journalist nu för tiden.

Ah Johnny Marr!

Det är lite som lilla julafton när en favoritartist släpper nytt. Förväntningarna är skyhöga, men man försöker hålla dem nere genom att tänka att faster Gertrud faktiskt är senil och en ful pyjamas liksom inte är hela världen för man har fortfarande plats längst bak i garderoben, med de andra pyjamasarna man helst inte talar om. Och så hoppas man att det lilla snedsteget faller i glömska. När jag fick veta att Johnny Marr skulle släppa soloplatta kände jag bara ”NEEEJ INGEN HÄSTPYJAMAS”.

Nu skäms jag. Det fanns inget att oroa sig för! Vad han levererar med The Messenger är stabil indierock. Stabil känns som rätt ord. Sen bådar det gott att han valt att återvända till Manchester, endast för att jag hoppas på att det ska vara lika bra som The Smiths liksom. Och för att:

”I’m not a nostalgic person. I tend not to look back, which in my case is not always easy,” he adds with a laugh. Like his former songwriting partner Morrissey, Marr continues to shrug off any hope of the Smiths ever reuniting, calling such talk ”boring.”

Känns lika nedslående varje gång de avfärdar någon form av återförening. Man får sätta sig i fosterställning en stund och sedan gå vidare, starkare än någonsin osv. Sluta hoppas, det det kommer aldrig ske osv osv. Ja.

Marrs egna ord om det det kommande albumet <— Läsvärt.

Musiksmaken 2012

Några favoriter nuförti’n: