Ah Johnny Marr!

Det är lite som lilla julafton när en favoritartist släpper nytt. Förväntningarna är skyhöga, men man försöker hålla dem nere genom att tänka att faster Gertrud faktiskt är senil och en ful pyjamas liksom inte är hela världen för man har fortfarande plats längst bak i garderoben, med de andra pyjamasarna man helst inte talar om. Och så hoppas man att det lilla snedsteget faller i glömska. När jag fick veta att Johnny Marr skulle släppa soloplatta kände jag bara ”NEEEJ INGEN HÄSTPYJAMAS”.

Nu skäms jag. Det fanns inget att oroa sig för! Vad han levererar med The Messenger är stabil indierock. Stabil känns som rätt ord. Sen bådar det gott att han valt att återvända till Manchester, endast för att jag hoppas på att det ska vara lika bra som The Smiths liksom. Och för att:

”I’m not a nostalgic person. I tend not to look back, which in my case is not always easy,” he adds with a laugh. Like his former songwriting partner Morrissey, Marr continues to shrug off any hope of the Smiths ever reuniting, calling such talk ”boring.”

Känns lika nedslående varje gång de avfärdar någon form av återförening. Man får sätta sig i fosterställning en stund och sedan gå vidare, starkare än någonsin osv. Sluta hoppas, det det kommer aldrig ske osv osv. Ja.

Marrs egna ord om det det kommande albumet <— Läsvärt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s