Ohoy, förmodad läsare!
Har funderat en hel del på hur man blir en bra bloggare. Förmodligen inleder man inte första inlägget med ”Ohoy”. Känner mig lite som en scoutledare.
Men det hör inte hit. Vi ska behandla ämnet musik istället, och därmed bör jag egentligen även tänka på hur man blir en bra musikskribent. Efter omfattande undersökningar är jag nu upplyst. Gjort en liten lista till mig själv och Hanakiyo (Eller TsykelTsaren, som hon heter. Typ). Den är mycket vetenskaplig, otroligt grammatiskt korrekt och bör tas på största allvar. Extra cred till Idol-juryn.
Musikkritiker gillar superlativ. Skåda: The Londongrounds huvudsakliga vokabulär.
Bäst, mest, vackrast, galnast, kreativast/originellast, mysigast, snyggast, psykedeliskast, aukustiskast, rockigast, bombastiskast, fantastiskast, bildligast, dansvänligast, otroligast, supvänligast, festbäst, knarkigast, headbangigast, indiesensation.
Och, om man ska vara på det sättet, negativa superlativ.
Sämst, tråkigast, värst, minst, knasigast, godnattigast, frätande-för-öronen-igast, o-originellast, pretentiösast, tuggummipopigast, drygast, loligast, lolitaigast, ansiktsburkigast, öststatstechno.
När jag kommit på hemligheten känns allt plötsligt mycket enklare.
Och. Eftersom jag får skriva första inlägget väljer jag ett passande soundtrack. Har på sistone börjat tycka om The Wombats lite extra. Kommer även att återkomma till dem i senare inlägg, men tills vidare: Let’s Dance To Joy Division.
so if you’re ever feeling down
grab your purse and take a taxi
to the darkest side of town
that’s where we’ll be
and we will wait for you
and lead you through the dancefloor
up to the dj booth
you know what to ask for
The Londonground 