Det är lite som lilla julafton när en favoritartist släpper nytt. Förväntningarna är skyhöga, men man försöker hålla dem nere genom att tänka att faster Gertrud faktiskt är senil och en ful pyjamas liksom inte är hela världen för man har fortfarande plats längst bak i garderoben, med de andra pyjamasarna man helst inte talar om. Och så hoppas man att det lilla snedsteget faller i glömska. När jag fick veta att Johnny Marr skulle släppa soloplatta kände jag bara ”NEEEJ INGEN HÄSTPYJAMAS”.
Nu skäms jag. Det fanns inget att oroa sig för! Vad han levererar med The Messenger är stabil indierock. Stabil känns som rätt ord. Sen bådar det gott att han valt att återvända till Manchester, endast för att jag hoppas på att det ska vara lika bra som The Smiths liksom. Och för att:
”I’m not a nostalgic person. I tend not to look back, which in my case is not always easy,” he adds with a laugh. Like his former songwriting partner Morrissey, Marr continues to shrug off any hope of the Smiths ever reuniting, calling such talk ”boring.”
Känns lika nedslående varje gång de avfärdar någon form av återförening. Man får sätta sig i fosterställning en stund och sedan gå vidare, starkare än någonsin osv. Sluta hoppas, det det kommer aldrig ske osv osv. Ja.
Marrs egna ord om det det kommande albumet <— Läsvärt.
Ey, yo! Visste ni att Pressbyrån brukar ha pressat pris (hihi) på tidningar som säljer bra (perhaps utgångna men, pfft, petitesser)? Det är så man får musiktidningar (i alla fall Mojo och Uncut) för en billig penning. Det är trevligt att betala 39 istället för 69. Verkligen.
Tänk skriva om gonattmusik idag. Läste i mina dagböcker för att friska upp minnet lite. Se vad jag lyssnat på på nätterna. Förutom musik och kavalkader av plattityder hittade jag en lysande reflektion av underteckad, 14 år, där jag bestämt menar att jag måste låta mina barn växa upp med dansbandsmusik, så att de kan bli rebelliska och börja lyssna på The Smiths istället. Snygg logisk kullerbytta.
The Londonground 